I morgon, lördag 2 februari kl 19.00, visas den kanske sista direktsända operan från The Met på Scala.
Och det kunde i så fall inte sluta bättre.
Det blir nämligen Bizets ”Carmen” i samma fantastiska uppsättning som vi visade första gången 2010.
Den nästan enda skillnaden är att som Carmen ser och hör vi denna gång Clémentine Margaine.
Är hon lika fantastisk som Elina Garanca i den förra uppsättningen? Det återstår att se.
Men vi visade ju ”Carmen” för bara en vecka sedan! Ja, men det var en uppsättning från Kungl. Operan.
En mer modern sådan. Nu ges en möjlighet att, om inte annat, jämföra de två uppsättningarna.
Stockholmsoperan firade med sin föreställning sitt 10-årsjubileum med direktsänd opera.
Därför gick man ut med erbjudandet ”gå två betala för en”. Ett liknande erbjudande blir det nu på Scala.
I alla fall för er som såg föreställningen för en vecka sedan och på min uppmaning sparat biljetten.
Även om biljetterna till The Met är något dyrare så blir det fortfarande ändå billigare än att gå på bio.
I morgon lördag ges också en sista möjlighet att se Pernilla August i ”Britt-Marie var här” på Scala.
Filmen ligger högst på Biotoppen, dvs sågs den gångna veckan av fler i Sverige än någon annan film.
Andra filmer pockar på utrymme på Scala, som dagens två lovordade premiärer – ”3 kvinnor” och ”Aniara”.
Du som inte kan i helgen får en andra chans att se dem på onsdag och torsdag eftermiddag. Kanske sista.
Väljer du Jafar Panahis ”3 kvinnor” så ingår i biljettpriset även en av hans tidigare filmer på dvd.
Så långt lagret räcker…
I måndags gick den årliga Guldbagge-galan av stapeln, på TV i en nedbantad version på 2 timmar.
Tack och lov för det! Det var plågsamt nog ändå. Från Filminstitutets sida ser man det som en fest,
en fest för filmbranschen. De flesta deltagarna trodde uppenbarligen också att de var på en firmafest,
inte något som visades offentligt för svenska folket, i alla fall av deras uppträdande att döma.
Också som TV-underhållning var det tämligen mediokert, med en pinsamt (o)lustig konferencier.
Om man från Filminstitutets sida inte kan hitta ett värdigare sätt att uppmärksamma årets insatser
i svensk film tycker jag att man kan lägga ner Guldbagge-eländet!
På Scala visar vi nu det bästa av det bästa, det vill säga årets bästa svenska film, ”Gräns” och årets
bästa utländska fllm ”Shoplifters” – bägge på onsdag 6 februari – 17.30 ”Shoplifters” och 20.00 ”Gräns”.
Passa på att se dem på Scala, om du inte redan gjort det.
Redan på söndag 3 februari kl 16.00 visar vi ”Tårtgeneralen”, av ”svenska folket” utsedd till årets film.
Av ”svenska folket” (10 miljoner) fick den genom Aftonbladet flest röster av knappt 70 000 avlämnade!
Något att grunna på för Filminstitutet när man vill vara folklig? Men rolig är den.
Förra årets upplaga av Guldbagge-galan gick i ”me too” takt, en takt helt i tiden. ”Tres chic!”
Som föreställning var det en föga originell repris av Golden Globe-galan, med kvinnor i svart.
Men kvinnorna som tågade upp på scenen på Cirkus i Stockholm gick som i ett begravningståg.
Efter 100 år av kvinnokamp uppträdde de inte som handlande subjekt utan som offer!
Det var en minst sagt beklämmande syn. Dumhetens apostel har varit Filminstitutets vd, Anna Serner.
Med jämställdhetsplaner som inte gått av för hackor, i alla fall inte förrän de brustit av ren dumhet,
har hon till och med blivit en filmpolitisk exportartikel.
Visst fick kvinnor en guldbagge vid årets gala – för både bästa kvinnliga huvudroll och kvinnliga biroll.
Något annat hade knappast varit att vänta, men vem vet? Filminstitutet kanske satsar på HBTQ 2020.
Dessutom fick ytterligare några kvinnor en guldbagge, i för branschen typiska kvinnoyrken.
Men kvinnoperspektivet saknades, den ”kvinnliga blicken”. Jag tänker på Gabriella Pichlers film ”Amatörer”,
Lisa Langseths och Alicia Vikanders gemensamma produktion ”Euphoria” och Åsa Faringers ”Livets pris”,
om Sara Lidman i Sydafrika. Nu var det mest testosteron som sprutade, både på duken och på Cirkus scen.
Och härom året kom Hanna Skölds ”Granny’s dancing on the table” helt bort. En av de senaste årens
absolut bästa svenska filmer enligt mitt förmenande. Inte ens att hon hade en kvinnlig fotograf noterades.
Här i Båstad har vi den gångna veckan kunnat se Sara Colangelos ”The Kindergarten Teacher”,
ett annat exempel på vad jag menar med filmer med en kvinnlig blick . Den missade många i Båstad.
Nu är det närmast Malmö och Lund som gäller, eller Stockholm – för de av mina läsare som bor där.
Varmt välkommen till Scala – din bio på Bjäre, så länge det varar!
Ulf Berggren