En alert journalist på DN hade på fredagen den 28 april vänligheten att ringa mig.
Han kunde berätta att föreningen Film i Båstad skickat ut ett pressmeddelande om att föreningen ställt in Lilla Filmfestivalen 2017!
Han bad mig om en kommentar.
Eftersom jag inte hade läst pressmeddelandet – än mindre kände till dess existens – hade jag svårt att kommentera det.
Jag bad honom därför börja med att skicka mig det, vilket han också hade vänligheten att göra.
Därefter har även andra journalister sökt mig för en kommentar.
Detta är min kommentar.
Det är riktigt att relationen mellan mig och föreningen gradvis försämrats de senaste två-tre åren.
Det har dock inte att göra med att jag slutade som konstnärlig ledare.
Det kunde jag göra efter nio år, lika länge som min företrädare Stefan Jarl hade verkat.
Och jag kunde göra det både glad, lättad och nöjd.
Bilden av föreningens styrelse, som återfinns på föreningens hemsida, är tagen av mig.
Den ger inte intryck av en dålig relation.
Men visst kunde jag uppleva en förändring i relationen redan i och med att Per Nordangård valdes till ordförande våren 2014.
Vi är många som känner Per Nordangård som en en trevlig prick.
I rollen som ordförande, och min primära kontakt med föreningen, har han dock tyvärr inte varit lyckad.
Det kunde jag konstatera första gången för två år sedan när min dåvarande personal på bion sade upp sig.
Jag skrev då ett brev till Per och föreslog att jag skulle bjudas in till ett möte med styrelsen.
Jag ville få tillfälle att redogöra för vad som hade hänt på bion.
Jag skrev vidare:
”Jag är angelägen om att upprätthålla ett kreativt, rakt och vänskapligt samarbete med Film i Båstad
och jag utgår från att ni vill det samma.
Till syvende och sist är vi alla publikens tjänare i vår strävan att hålla filmkulturen levande på Bjäre.”
Men någon sådan inbjudan fick jag aldrig.
I stället vände sig föreningen till kommunens bildningschef, Henrik Andersson!
Vad som fick föreningen att ta det huvudlösa steget i stället för att föra en dialog med mig kan jag inte svara på.
Men jag har mina gissningar.
Och varför bildningschefen valde att engagera sig i frågan begriper jag inte.
Själv säger han att han valde att spela rollen som ”nyttig idiot”.
Jag är böjd att tro honom.
Hade han varit en klok karl hade han naturligtvis sagt till föreningen att detta inte var ett kommunalt ärende.
Kommunens avtal gällande Scala och filmfestivalen var – och är – entydigt.
Om man från föreningens sida ville förändra villkoren för festivalen fick man göra det i dialog med mig.
Men så icke. ”Samarbetet” mellan mig och föreningen förblev haltande.
I höstas (28 september) skrev Per Nordangård till mig och föreslog att 2017 års festival skulle äga rum 2 – 6 augusti.
Jag svarade honom att det ännu inte fanns någon överenskommelse om dagar mellan oss.
Jag skrev vidare att jag tyckte att det varit på sin plats med en kontakt oss emellan i frågan
– innan föreningen valde att publicera datumen på sin hemsida.
Jag tyckte därför att man tills vidare kunde plocka bort uppgiften.
Men så icke. Styrelsen ville uppenbarligen inte ha någon dialog.
I stället skickades bildningschefen än en gång ut på banan.
Mitt besked till honom var att jag inte fann anledning att föra någon diskussion med honom om Lilla Filmfestivalen.
Särskilt inte om den skulle föras under hot.
Därefter meddelade jag (9.11) festivalens konstnärliga ledare, Emma Gray Munthe,
att jag hade för avsikt följa mitt avtal med kommunen vad gällde antal dagar för festivalen 2017.
Jag vet av egen erfarenhet när arbetet med det kommande årets festival brukar börja.
Därför meddelade jag henne den 31 december att styrelsen inte velat ha någon dialog med mig.
Därmed hade man inte heller försäkrat sig om att hon kunde få det antal dagar hon önskade.
Jag rådde henne därför att i den fortsatta planeringen räkna med tre, högst fyra dagar.
(Allt i enlighet med mitt avtal med kommunen.)
Besked om hur det skulle bli kunde jag ge henne inom tidigast en månad.
Ett naturligt steg efter det meddelandet hade förstås varit att styrelsen tagit kontakt med mig.
Då hade man i god tid kunnat reda ut under vilka betingelser det fortsatta planeringsarbetet skulle bedrivas.
Inte minst med beaktande av att man var – och är – den konstnärlige ledarens arbetsgivare.
Men så icke. Intresset för en dialog från styrelsens sida var fortfarande noll.
Jag å min sida behövde förstås planera det fortsatta programmet på bion, först för våren, sedan för sommaren.
Väl kommen så långt skrev jag den 1 april till Emma:
”Jag vet inte hur långt du har kommit i din planering.
Jag har i alla fall börjat med min för sommaren.
Då kan det vara bra för dig att veta att det inte finns någon plats för Lilla Filmfestivalen 2-6 augusti.
En av sommarens stora premiärer ligger den 2 augusti och den är nu inbokad.”
I en kommentar i lördagens NST använder Emma ordet ”nyligen” som tidsangivelse för beskedet från mig.
Varken 1 april, än mindre 31 december, är ”nyligen” för mig.
Men hon är kanske felciterad.
Så sent som den 19 april skrev jag ett brev till styrelsen i vilket jag hänvisade till mitt brev för två år sedan.
Jag tillade:
”Dessvärre valde ni i stället en annan väg, konfrontationens, delvis genom ombud.
Om ni är villiga att tänka om och inleda en dialog skulle jag välkomna det.
Om inte så får det gå som det går.”
Där är vi nu.
”Våra konstnärliga ambitioner och möjligheter att genomföra festivalen har skjutits i sank” skriver föreningen i sitt pressmeddelande.
Det får nog betraktas som ett eget skott i foten.
Beskyllningen om ”oresonliga mail och ren mobbing av styrelsemedlemmar…under hela vintern” tycker jag att man kan ta tillbaka.
Bortsett från att vi knappast haft någon vinter i år tycker jag att man kräva belägg för det man ger uttryck för i ett pressmeddelande.
Så även när man lägger ut beskyllningen på Facebook.
Noteras kan att det var för att baktala en tidigare flickvän som Mark Zuckerberg en gång skapade embryot till Facebook.
I alla fall om man får tro den oscarsbelönade filmen ”The Social Network”.
Arbetet på att – i egen regi – få till stånd en liten filmfestival i månadsskiftet juli-augusti 2017 är nu i full gång.
Det känns som en stimulerande uppgift – om den lite oväntad – och tiden är knapp.
Stefan Jarl hade dock inte längre tid på sig när Bo Widerberg dog för tjugo år sedan, den första maj 1997.
Även om Stefan var yngre då än jag är nu…
Torekov den första maj 2017
Ulf Berggren
P.S.
Jag vill passa på att i detta nyhetsbrev slå ett slag för två utomordentliga filmer som haft premiär i helgen på Scala.
Jag syftar på den brittiska ”Dancer” och och den iranska ”Ta hand om mamma”. Filmerna repriseras nu på torsdag.
Missa dem inte! Visningstiderna återfinns på vår hemsida, www.scalabio.se
P.P.S.
I mitt förra nyhetsbrev berättade jag om den lilla Tor Hörlin-utställningen i Torekovs Kulturhus, Franciskuskapellet.
På bara några dagar har ytterligare två personer kontaktat mig och erbjudit sig att låna ut några verk av Tor Hörlin.
Jag tar gärna emot fler – så länge kapellets väggar räcker till.
I kapellet finns det också möjlighet att bläddra i katalogen till den stora Hörlin-utställningen på Prins Eugens Waldemarsudde.
Den ägde rum vid samma tid på året som denna lilla utställning. Det var för 25 år sedan.
Varmt välkommen till Scala Bio – din bio på Bjäre –
och till Torekovs kulturhus!